Från verkligheten: vilken roll har jag?

Det här är en sorglig historia. Tyvärr är den sann. Namn och vissa omständigheter har ändrats för att skydda de inblandade.

I ett idylliskt villaområde bor Adam, en frånskild man i 40-årsåldern, kvar i villan han och hans dåvarande hustru byggde för ett tiotal år sedan. En äldre kvinna, Berit, är hans närmsta granne. Adam har två barn som bor hos pappa varannan vecka, han är född och uppvuxen på orten och jobbar fortfarande där. Grannarna umgås så som goda grannar gör, pratar över häcken och hjälper varandra med trädgården, blomvattning och snöskottning.

En dag börjar Berits dotter Carin att mera frekvent besöka sin mamma tillsammans med barnen. Mormor tycker naturligtvis det är trevligt, men gillar inte anledningen. Carin ligger i skilsmässa. Saker och ting rullar på så som de måste och det dröjer inte länge förrän Adam och Carin fattar tycke för varandra. Planerna på att flytta ihop börjar ta form. Frågan är bara var de ska bo? Berit är glad för att dottern ska flytta ihop med den trevlige grannen och själv börjar hon bli till åren. En idé tar form: Berit beslutar sig för att skänka huset till Carin, men hon vill vänta tills arvs- och gåvoskatten avskaffas.

Adam och Carin blir glada och börjar genast planera för utbyggnad av huset, då det idag är för litet för att hysa alla deras barn. Adam ser dessutom en möjlighet att få extra utrymmen för sina hobbies i källarplanet.

Adam kontaktar en barndomsvän för hjälp. Jodå, vännen kan ombesörja att berget sprängs loss och transporteras bort för att ge plats för nybyggnaden. Adam får muntligen ett hyfsat pris, han beställer jobbet och strax är arbetena igång. Besiktning och vibrationsmätning utförs och sprängningarna startar, allt går som smort tills en dag då någonting går snett…

En salva går inte som den ska och energin som skulle flytta berget omvandlas till vibrationer och skadar både Berits och Adams hus! Berits hus får mycket kraftiga skador, men Adams hus klarar sig bättre. Totalt beräknas skadorna kosta omkring 1 000 000 kronor att reparera. Adams entreprenörkompis fortsätter att spränga, det känns ju dumt att inte göra klart. Tyvärr går ytterligare en salva snett och skadorna på Berits hus förvärras.

Den ena olyckan följer på den andra. Strax efter att sprängningsarbetena är klara omkommer Carin i en olycka. Och nu blev det helt plötsligt väldigt komplicerat. Carin hade inte hunnit skilja sig och Berit hade ännu inte skrivit över fastigheten på dottern. Adam, som naturligtvis är drabbad av en stor sorg, är numera reducerad till tredjeman och skadelidande. Berit är byggherre, utan att ha en aning om någonting gällande bygget, eftersom hon äger fastigheten där sprängningen har utförts. Det finns inget skrivet mellan entreprenören och Adam eller någon annan i projektet.

Enligt miljöbalken är Berit skadeståndsskyldig gentemot Adam. Blivande svärmor ska betala pengar till sin blivande svärson. Berit får själv sedan bära kostnaden för skadorna på sitt eget hus. Berit är helt utlämnad till entreprenörens eventuella försäkring. Om det finns en försäkring tecknad gäller den bara om sprängaren inte hade kunnat förhindra skadan, dvs. om det var en olycka. Men kan det vara en olycka om sprängaren skadar huset två gånger?

Den här historien vill lära ut att innan du startar ett bygge på din egen tomt gäller det att tänka på att du blir byggherre. Du behöver se till att de inbördes förhållandena inom projektet är klara, se till att ha kontrakt och att kontrakterade entreprenörer och konsulter har rätt försäkringar. Även du själv bör ha ett bra försäkringsskydd för eventuella olyckor på din arbetsplats.

Hur slutade historien? Jo, entreprenörens försäkringsbolag reglerade skadorna efter ett flertal utredningar.

Tyvärr stöter jag på liknande historier ideligen. En familj som ska bygga sitt drömhus har oftast fokus på kakel och tapeter. Att tänka på något så osexigt som grundläggning är sällan intressant. Inte så spännande, men dyrt kan det bli.

Från verkligheten: grundvattensänkning

Villaägare fick rätt mot Banverket
Miljööverdomstolen (MÖD) vid Svea Hovrätt gav den 10 januari 2008 en villaägare i Sollentuna rätt mot Banverket. Villaägaren får 1,5 miljoner kr i skadestånd och Banverket betalar rättegångskostnaderna. Peter Flygare var kallad som vittne och deltog även vid synen på plats.
Bakgrund
Banverket byggde under åren 1993-94 ut järnvägen mellan Stockholm och Arlanda. I samband med dessa arbeten anlades en gång och cykelport under järnvägen vid ett villaområde i Sollentuna. 1997 började villaägaren märka av sättningar med skador på huset som följd.
Banverket vann i miljödomstolen
2003 stämde villaägaren Banverket vid miljödomstolen och förlorade. Domen överklagades till MÖD och förhandlingarna ägde rum i december 2007. När domen meddelades den 10 januari upphävde MÖD miljödomstolen dom och gick på villaägarens linje.
Saken
I området har en grundvattensänkning skett, så långt är parterna eniga. Enligt villaägaren beror denna sänkning på Banverkets arbeten, man ska ha lett bort grundvatten från tunnelområdet. MÖD anser att Banverket inte har förevisat någon utredning som stödjer Banverkets påstående att grundvattennivån vid tunnelområdet inte sänkts.
Funderingar
Den här domen lär oss att en ensam villaägare faktiskt kan få rätt mot staten. För oss som arbetar med utredningar ställs frågan om hur domstolen skulle ha resonerat om Banverket hade låtit en geolog göra en utredning om vad som hänt i marken mellan arbetsplatsen och den aktuella villan?
Vi får inget svar på det, men vi kan nog våga dra slutsatsen att ett bra beslutsunderlag är oerhört viktigt i fall som det här.

Om katastrofen i Ungern

I förra veckan brast dammen till ett aluminiumsmältverk i Ungern. En miljon kubikmeter rött, giftigt slam forsade ut, och ytterligare en halv miljon kubikmeter riskerar att läcka ut de närmsta dagarna. Slammet är starkt alkaliskt och innehåller höga halter tungmetaller.

Att slammet är alkaliskt innebär att det har ett högt pH-värde, vilket är ett mått på hur sur eller basisk en lösning är, det vill säga hur mycket vätejoner den innehåller. Neutrala lösningar, pH 7, har lika många vätejoner och hydroxidjoner. Sura lösningar (lågt pH) känns igen på att de är sträva, alkaliska på att de är hala. Starkt alkaliska lösningar, med pH över 11,5, är frätande. Slammet i Ungern tros ha ett pH på cirka 13. Alkalsika lösningar är lömska genom att man inte genast märker av dem. Det känns bara halt och efter en stund börjar det klia och svida. Gör man inget då kan huden vara sönderfrätt på ett par minuter.

Det som utgör ett mer långsiktigt hot för människorna är förekomster av tungmetaller i slammet. Bland annat förekommer kvicksilver, krom, kadmium, arsenik och bly. Att få tungmetaller på huden är inte farligt. Däremot är det skadligt att få dem i sig genom förtäring eller inandning. Om slammet torkar upp kan metallerna spridas med vinden. Det finns även oro att de ska spridas ner till grundvattnet.

Samtliga nämnda metaller är mycket giftiga. De kan bland annat orsaka skador på nervsystem och inre organ, påverka reproduktionsförmågan, ge nedsatt immunförsvar och förorsaka fosterskador, nedsatt inlärningsförmåga, allergier och cancer.

Om metallerna tar sig ner till grundvattnet, och därmed dricksvattnet, blir det inte bara en engångsföreteelse, då får man i sig låga halter varje dag. Hur lång tid behöver marken för att återhämta sig när alla marklevande djur och organismer slagits ut? Och hur snabbt blir grödor som odlats på så förorenad mark ätliga igen? Och även om marken och vattnet tar hand om och renar en stor del av innehållet i slammet så kommer tungmetallerna att cirkulera genom att de tas upp av levande organismer. De är bioackumulativa. Ju högre upp i näringskedjan du befinner dig desto högre koncentrationer utsätts du för. Vad kommer det att innebära för människor och djur i det drabbade området? Med tiden kommer stora mängder tungmetaller att bindas i marken och i vattendragens bottensediment. Men de försvinner aldrig.

Två månader i gruvan

Läste att gruvarbetarna i Chile snart får komma upp. Dom har suttit fast sedan den 5 augusti efter att delar av gruvan rasat in. Då trodde man att dessa 33 gruvarbetare hade omkommit. Men, när man efter ca två veckor hade borrat sig ner till 700 meters nivån fick man upp en handskriven lapp från djupet om att alla 33 levde. Vilken befrielse för alla anhöriga. Nu räknar man med att de ska kunna räddas under nästa vecka. Jag håller verkligen tummarna!